…Jag är Teskedsmamman, en kvinna med 4 barn som är födda –04, –05, –07 och –10, det är killar hela bunten. Jag har även en lokförare till man och han har dessutom 2 barn till från innan, de är dock 14 och 16 år gamla. Särbarnen har det ena mild ADHD medan det andra har både ADHD och Aspergers och det är nog inte enkelt att leva med och det är definitivt inte lätt att leva med en sådan person.
Har du fördomar? (äldre mammor)
Jag har varit medlem på Familjeliv.se sedan dagen det startades, 16 juni 2003. Sedan denna dag har jag fascinerats över dessa s.k. unga mammor som kontinuerligt ”slår sig för bröstet” och talar om hur duktiga de är som har klarat av barn osv. och hur DÅLIGA alla äldre föräldrar är som ser ner på dem.
Observera nu att jag skriver endast om dessa unga som hörs och syns. Jag har unga mammor i min omedelbara närhet och de är helt underbara och ser också med oförstånd på dessa skräniga saker.
De yngre verkar inte förstå att en bra förälder inte definieras av födelsedatum! De tror att bara för att man är 20 år när man får ett barn så orkar man mer, man kommer vara förälder längre och de över 30 år är dagligen på gränsen till döden och en mörk figur i kåpa, går i princip bakom dem. Inget kunde vara mer fel…
Man är ingen krympling för att man har fyllt 40 år, jag orkar precis lika mycket nu som då, möjligtvis om jag hade varit elitidrottsman hade jag märkt skillnad. Jag härjar precis lika mycket med mina ungar som mina yngre kompisar gör med sina.
Vad säger att man är förälder till sina barn längre om man får dem tidigt än om man får dem sent? Min svärfar dog för några år sedan, min man var då 32 år gammal, svärfar var 25 år när maken föddes. När min äldsta son är 32 år så är jag 66 år, vad är skillnaden? Jag kan leva tills jag är 70-90 år gammal, om inte längre,. Min svärfar blev 57 år gammal, man kan aldrig veta, de som väsnas mest kanske dör i en trafikolycka ett par månader senare, man ska aldrig spekulera om en sådan sak, för man kan aldrig veta…
Den stora skillnaden här är väl att man som 20-åring fortfarande är ”odödlig” medan man vid 35-40 år oftast har insett att man inte är det och lever lite mer som om ”idag kan vara sista dagen”, i alla fall är det så hos oss och i våra vänners familjer, men vi kanske är undantag?
Personligen såg jag att en ordnad inkomst och ett stadigt förhållande var en grundförutsättning för att jag skulle försöka bli gravid. Att skaffa barn – planerat – utan att ha en ordnad inkomst fanns inte! Jag är själv uppvuxen med en mamma på socialbidrag och DET(!) är ingenting jag ens skulle kunna tänka mig utsätta mina barn för! Som tonåring vill man kanske följa med modet något så när i alla fall, jag fick köpa billigast möjligt, ett par jeans från JC var bara att glömma! Jag tackar gudarna för den dagen jag hittade Myrorna! Då var t ex ett par Levi-jeans möjligt…
Jag kan verkligen inte förstå dem som skaffar barn – planerat – utan ekonomi, utan de förväntar sig att de ska få pengar från socialen, det är inte ett sätt att försörja sig på, det är en nödlösning! Jag har själv gått på sk soc-bidrag, jag vet mycket väl vad det innebär och det är inget skamligt i sig, men att KRÄVA att man ska få det så man kan skaffa barn?! Där går min gräns, då får faktiskt barn vänta tills man fått tag i ett jobb eller på annat sätt fixat sin försörjning. Detta gäller dock ALLA åldrar, oavsett om man är 19 eller 29 eller 39…
Jag tycker också att man kanske ska tänka lite grann på vem mannen är man skaffar barn med. -Tonårsförälskelser håller sällan när barn dimper ner, visst kan det, det har jag exempel på i min närhet, men man ser också skräckexempel på t ex Familjeliv, andra forum och bloggar.
Är mannen av den lata sorten som inte hjälper till hemma, inte kan tänka sig laga mat, dammsuga eller inte ens kan lyfta sina bajsiga kalsonger från golvet till klädkorgen som står 1 m bort – hur i helsike tror du att han ska göra det EFTER att barnet är fött?? Du kommer för alltid att ha ett stort barn att ha hand om också, ingen graviditet eller småbarnstid i världen kan få en slarver att bli vettig! Detta gäller i och för sig även alla åldrar…
Det som jag blir trött över att få höra, är att jag är gammal, jag är direkt OLÄMPLIG att skaffa barn, jag är en dinosaurie, jag är orättvis mot mina barn, jag har inte rätt att skaffa barn, och tänk dig 73 andra anklagelser i samma riktning.
När jag var 20 så var 35-40 år SÅÅÅÅÅ gammalt!!! Man var ju på gränsen till döden! Livet var slut, man hade inget att leva för, man kunde ju absolut inte hänga på pubar och framför allt inte ha kul! Jag har mer kul nu, när jag är 41 år än när jag var 20 – tänk lite på den! Det trots att jag har 4 barn, är gift och har hus.
Jag såg i en tidning att äldre föräldrar ”inte är moderna”, eh, nähä? Sitter föräldraskapet i kläderna? Eller i huvudet? Bara för att man fyller 35-40, måste man genast handla på tantavdelningen då? Eller vad menas med moderna? Tankarna? En människa som har fyllt 40 känner sig SÄLLAN äldre än 25 i huvudet, jag lovar, eller är det kanske sättet att vara som menas? Jag saknar ord helt enkelt.
Vissa unga föräldrar skränar alltid om att de blir ”attackerade” på gator och torg, jag kan säga att jag har haft unga tjejer som har kommit fram och i princip spottat på mig och fräst att så gamla haggor som jag inte borde få skaffa barn, om nu dessa unga föräldrar tänker efter lite, är det respekt de vill ha så MÅSTE de ge respekt för att förtjäna den. Jag skulle ALDRIG gå fram och spotta på en ung tjej och påstå att hon är olämplig som förälder.
En mamma som däremot slår sitt barn skulle jag genast säga till, men det är oberoende om tjejen är 19 eller 29 eller 39 år. Inte gnäller jag på mina kompisar som är unga föräldrar, eller rättare sagt, jag gnäller inte på någon som är en bra förälder, oavsett ålder! Däremot bevisar dessa unga föräldrar sin omognad och barnsliga attityd med sättet som de uttrycker sin åsikt. En ung förälder som skriker ut på nätet att ”fy fan vad bra de är som tar hand om sitt/sina barn och alla äldre föräldrar är bara patetiska och olämpliga som föräldrar”, förtjänar inte min respekt! Däremot så attackerar jag inte ANDRA unga föräldrar för att en bråkdel inte är så mogna som de anser sig.
Lite saker jag har sett på internet;
De kommer inte ihåg hur det var att vara tonåring.
Skitsnack, jag minns min tonårstid lika bra som vilken 20-åring som helst. Jag har blivit äldre, inte senil! Jag minns hur pinsam morsan var, hur viktigt det var att håret såg bra ut, att jag inte visade mig utanför dörren utan smink osv…
De har inte lika nära relation/inte liknande intressen som barnen/tonåringarna – man kan alltså inte umgås socialt.
Skitsnack, Jag och min mamma delade intresse, vi umgicks inte socialt för det. Om mina söner fortsätter med de intressen som de har nu så lär det inte bli problem eftersom de är lika tågtokiga som sin pappa. Skulle de bli sportintresserade, fint för det är jag också!
De är inte lika bra ”kompis” med sitt barn.
Man ska inte vara kompis med sitt barn! Man ska vara en förebild som barnet kan luta sig mot i alla situationer, kompisar ska de ha i sin egen ålder. Klart att man kan vara kompis också, men grundplåten ska inte vara kompisrelation! Jag hade klasskompisar som hade föräldrar som skulle vara kompisar, gud som de hatade det! De ville ha ”vanliga” föräldrar!!
De kan inte anpassa sina rutiner, fast i ett ekorrhjul kanske?
Det har inte med ålder att göra, det har med personlighet. Jag är en extrem rutinmänniska och har alltid varit det, men har inte haft några större problem med att ändra på rutinerna.
Kroppen orkar inte.
Orkar inte vad? Vänta barn? Föda barn? Leka med barn? Vad? Jag har fött 4 barn på 6,5 år. Lillkillen är 16 mån och jag känner mig helt återhämtad och har så gjort det senaste året, då blir jag ändå 42 år om några veckor. Jag har extremt med energi, väger mindre än efter första barnet och jag orkar oftast mer än vad mina yngre mammakompisar gör.
Kroppen har svårare att återhämta sig.
Det här är sant, i princip. Det är hur man är som person, är man den där som trycker i sig godispåse efter godispåse och väger 20 kg för mycket? Då har kroppen det svårare att återhämta sig också. Men sensmoralen är att tar man hand om sig så är det inte så värst mycket svårare att återhämta sig, men det finns medicinska belägg för det.
Barnen har inte sin mor/farföräldrar i livet.
Min morfar dog när jag var 13, min mormor när jag var 17 och jag har en mamma som var 19 år när jag föddes, vad säger att bara för att man har en ung mamma så är hennes föräldrar unga? Svammel! Min farfar dog när jag var 35 år, och då var min pappa 30 när jag föddes!
Är stelare i kroppen och kan inte göra mycket mer än stillasittande lekar, vilket blir tråkigt i längden om inte barnen har någon i sin egen ålder att leka med. Alternativ; De orkar inte med att leka med sina barn.
Snälla nån, jag är 41 år, inte krympling, jag tar mig upp och ner på golvet lika lätt som du, jag lovar. Jag leker med mina barn, både ute och inne, när snön kom senast hade vi snöbollskrig! Jag leker kurragömma, jagar, kittlar och busar med ungarna på samma sätt som jag ser mina kompisar som är 22 år göra…
Är tröttare, så efter jobbet är det rätt ner i soffan.
Omogen tanke, jag har många gånger mer energi än vad mina yngre mammakompisar har, eller så är jag effektivare så jag hinner med mer – ren fördom som definitivt inte stämmer!
Är gammalmodiga.
Skitsnack, gammalmodighet sitter inte i åldern utan i personligheten. Jag har en f.d. granne som var 23 när hon fick sitt barn och jag bara förundrades över hur TANTIG hon var! Så, min vän, ledsen att tala om det, du har fel. Jag handlar kläder på ungefär samma ställen som mina kompisar som är 15-20 år yngre, är DE gammalmodiga också? Eller är jag en patetisk hagga som försöker klä sig ungdomligt?
Är oftare strängare och mindre flexibla.
Stränghet och flexibilitet har ingenting med ålder att göra, det har med föräldraskap att göra. Barn behöver regler, konsekvens och kärlek. Barn som saknar något av detta blir problembarn. Vilket man kanske först ser när man blir äldre, vad vet jag… När man bli äldre ser man varför ”Sebbe” var så stökig i skolan, han törstade efter uppmärksamhet för hans föräldrar hade inte ork/tid/lust/ att vara konsekvent och ha regler så han kände sig trygg och säker…
Vi har 4 regler i huset;
Dessa regler lever alla barnen efter oavsett de som föddes vid 23 års ålder eller 40 års ålder. Min man var 23 år när hans äldsta son föddes.
Är mer självupptagna(dvs. ger mer plats för sig själva).
Frågan är om man inte misstar självupptagenhet med självförtroende och självinsikt? En människa som är lite äldre än knappt snubblat ur tonåren är oftast säkrare på sig själv, vet ut i minsta detalj vem man är osv. och är så lugn i sig själv att man automatiskt tar plats, den plats man är ämnad för? Det har med åldern att göra, men självupptagenhet brukar vara mer företrädande under tidiga livet än senare i livet. Jag är inte självisk, men jag har vett att inte låta människor trampa på mig och ta min plats, detta ser jag som en god egenskap, medan själviskhet (självupptagenhet) är en negativ egenskap.
Min sensmoral med det här är…
Ni unga föräldrar som hackar på äldre föräldrar, sluta med det! En dag är ni också äldre och kommer att inse att ni hade fel.
Det gäller förvisso äldre föräldrar också - föregå med gott exempel och klanka inte ner på yngre föräldrar!
Man är precis lika bra förälder, om inte bättre, vid 41 som vid 18 år! Viss livserfarenhet kan bara komma med tiden….
Och ja, jag vet den är lång men jag tycker den är bra och det blev vilda diskussioner i kommentarsfältet. Jag håller med hon som skrev att ålder spelar ingen roll när man är mamma.
Här är en länk till Graafs blogg http://magdalenagraaf.se/page/4/
